Sondag eftermiddag i Cusco och vi har placerat oss pa ett trangt internetcafe for att dela med oss av den senaste veckans upplevelser som - arligt talat - varit helt javla otroliga. Vi bokade ju Inkaleden redan i december for att vara sakra pa att fa plats (det ar bara 200 turister per dag som kan vandra den) och det kanns valdigt skont att kunna konstatera att varenda liten forvantning uppfyllts med rage. For vi hade verkligen en fantastisk vandring. Det var dock jobbigare fyskiskt an jag trodde (sager bara Dead Womans Pass...) men lattare psykiskt. Timmarna bara flog fram. Nu kommer en sammanfattning (framforallt for mammas skull, orkar nan annan igenom allt blir jag imponerad).
Vi borjade traskandet i tisdags. Fort transporterades vi med buss nagra timmar och efter att vi inforskaffat regnponcho och vandringsstav borjade vi vandra vid elva-tiden. Vi var 14 vandrare, 4 guider och cirka 14 barare. (Bararna bar talt, mat, gas osv...helt otroligt vilka mangder de bar pa ryggen. Lite svart att se men samtidigt bra for eget perspektiv. Min ryggsack pa ryggen kandes inte ens med tanke pa vad man sag bararna bara pa. Maxvikt for dem ar 22 kilo! Man har hort om organisationer som later bararna bara betydligt mer, sova utomhus och inte fa nagon mat osv. Omanskligt helt enkelt. Men sa var det inte for vara tack och lov. Men anda helt hemskt att tanka pa vilka pafrestningar de utsattes for for var skull. Men sista kvallen hade vi en ceremoni for dem da de avtackades och fick massa dricks. Det kandes bra iallafall.)
Vi hade en fantastisk forsta dag. Det var "Inka flat" vilket betyder lite upp och lite ner. Men i allmanhet var det inget jobbigt utan bara harligt. Vi passerade nagra olika Inka-ruiner och dar vantade vi in gruppen och fick information fram. Kom fram till var taltplats runt halv fem och hade da fortfarande valdigt mycket energi i benen. Vilket var tur med tanke pa vad som vantade...
Dag 2 ar Dodens Dag pa Inkaleden. Uppfor uppfor uppfor uppfor uppfor. Och sen avslutande 1,5 timmen nerfor. Det gar inte ens att beskriva hur mycket uppfor det var. Vi besteg ett berg helt enkelt. Upp fran knappt 3000 meters hojd till 4200 meters hojd. Men det gick faktiskt bra. Vi tog det sakta men sakert (Mathildas mantra: "Ett trappsteg i taget! Ett trappsteg i taget") och tog paus varannan timme. Och till slut var vi uppe!!!! Kanslan da var fantastisk (nar man val kunde tanka igen efter anstrangningen). De 1,5 timmarna nerfor efterat var jobbiga men hanterbara (benen darrade dock ordentligt pa slutet) och strax fore 13, efter knappt 7 timmars vandrande, anlande vi fyra till campet!!!!!! Vilket ar en enorm jakla bedrift om jag var saga det sjalv. En av mina storsta bedrifter nagonsin. Forvantad tid att komma fram ar mellan tva och fyra och trots att det verkligen inte ar nagon tavling njot tavlingsmanniskan inom mig av att vi var forst in i campet. Ett tydligt bevis pa att man kommer langt med vilja, for vara 3 manader pa luffen har inte direkt innehallit nagon vidare traning. Daremot har vi ju anpassat oss till hojden vilket ju ar en stor fordel. Dessutom hade vi helt perfekt vandringsvader - molnigt med ett enda litet duggregn, annars uppehall. Helt perfekt.
Om dag 2 ar Dodens Dag sa ar dag 3 Livets Dag. Visst var det valdigt vackert under de tva forsta dagarna men denna dagen slog naturen alla rekord. De kalla vindarna uppe pa hojderna ersattes av lummig djungel och manga Inka-ruiner pa vagen. Det var dock en lang dag - vi lamnade campet ca 6.30 pa morgonen och kom till nasta camp site ungefar 10 timmar senare. Men tiden gick fort. Riktigt jobbigt pa slutet dock eftersom dagen avslutades med 2,5 timme nerfor. Vi tog oss ner med darrande ben och var aven denna dag forst till campet. Men da var man rejalt spak efter tre dagars vandrande.
Fjarde dagen gick vi upp 3.30 och da var vi nara slutmalet! Efter bara nagra timmar nadde vi Machu Picchu. Och kanslan...kanslan!!! Wow! Kanslan av att na slutmalet var helt otrolig och inte for en sekund tvivlade man pa att allt flasande i uppforsbackarna varit vart det.
Hur beskriver man Machu Picchu bast? Egentligen ar det nog omojligt for det ar en san plats som man maste besoka sjalv for att riktigt forsta storheten. En helig Inka-stad som placerats mitt bland bergen, med helt fantastiskt byggnadsstruktur och konstruktioner som imponerar oerhort. Vi fick en 2,5 timmes guidad tur med en av vara guider och sedan hade resten av dagen pa oss att se oss omkring pa egen hand. Kom tillbaka till Cusco vid 23-tiden pa kvallen efter fem timmars tag- och bussresa tillbaka.
Med Inkaleden i farskt minne kan jag konstatera att det blev en maktigare upplevelse an jag kunde forestalla mig. Inkafolket byggde leden for runt 600 ar sen och fortfarande kanner man deras narvaro. Det ar helt otroligt vad manniskan faktiskt ar kapabel till.
Vi fick valdigt bra mat under vandringen med rekordet sista kvallen da vi serverades en stor buffe. Dessutom var det bra talt och guider sa vi var valdigt nojda med val av tour operator. Dock var det riktigt svinkallt andra natten och vara tunna sovsackar hjalpte inte mycket mot kylan. Den natten blev det inte mycket somn. Kanske en bidragande orsak till att jag dagen efter lyckades svimma. Japp. Pinsamt nog. Under en paus dessutom. Forsta gangen i hela mitt liv och formodligen mest beroende pa att jag glomt dricka vatten. Tog fem minuter innan jag var fit for fight igen men tyvarr innebar detta att jag gav mina kara vanner en tacksam anledning att skamta om hur "jobbig vandringen var for vissa"...haha. Jattekul for dem. Annu mer bransle fick de nar jag snubblade pa sista (SISTA!!!!) trappsteget ut fran Machu Picchu och ramlade handlost. Haha herregud. Ibland slar man ju alla rekord.
Det var Inkaleden det, kort sammanfattat. Hehe.
Nu ar vi tillbaka i Cusco som sagt, boendes pa vart basta hostel nagonsin. Sa jakla nice. Aker ni hit, bo pa Pirawana!
Livet som backpacker ar lojligt bra faktiskt. Gardagen ar ett ganska bra exempel. Vi var alla utmattade efter vandringen sa sov ut ordentligt. Sedan lyxomelett till frukost i hostelbaren. Efter det vandrade jag Mathilda och Paul runt en stund i Cusco innan vi bestamde att det var lage for en glass. Alltsa: glass. Sedan gick vi direkt till en restaurang for lunch dar vi aven motte upp Sara och Olle. At varldens godaste lunch. Efter det mot narmaste skonhetssalong dar det for min del blev manikyr och 70 minuters helkroppsmassage (andra pa en vecka, det ar latt att skamma bort sig har). Nar vi var klara med skonhetsbestyren var det dags att ga hem for en liten siesta och Den Basta Duschen pa hela resan (ljuvligt varmt vatten, langt ifran en sjalvklarhet). Efter det till nasta restaurang for middag. Varldens godaste middag. Mmmmm. Mat <3. Sen borjade fiestan som inte slutade forran vid sju i morse. Galet rolig kvall!!! Men vi ar ett sa sjukt gott gang just nu. Det gar finfint att resa med Sara och Olle och dessutom ar vi ju aterigen forenade med Paul, Patti och Dec som vi reste med i Bolivia. Sa himla kul! Aven lite nytillskott i gruppen i form av engelsmannen Liam och Mike och ett annat irlandskt par. Fint som snus helt enkelt!
Har forsokt ladda upp bilder men det fungerar inte. Men utlovar manga inom en rimlig framtid!
Nu ska vi ga och ata. Stor kram!
