God eftermiddag! Har i La Paz ar klockan fem och vi har haft en oerhort produktiv dag som bestatt av att 1) vakna 2) ringa och tala om for vara familjer att vi mist varken livet eller forstandet 3) ata skabbiga pommes frites och 4) hamta t-shirts och bilder fran Death Road, gardagens aktivitet och aven anledningen till punkt nummer 2 pa dagordningen...
Vi kom alltsa tillbaka fran Amazonas till La Paz i torsdags efter svettiga timmar i "flygplatsen" i Rurrenabaques vantsal. Fran 35 tropiska grader till 15 iskalla grader i La Paz. Vi undrade nog bada vad vi holl pa med som lamnade varmen nar vi nu en gang aterfunnit den. Naja, pa med alpacka-trojorna och full fart mot nya aventyr!Torsdagskvallen innebar ett kart aterseende med Paul, bokning av Death Road med massa fint folk fran hostelet samt mexikansk restaurang med livets nachos till kvallsmat. Sedan en tidig sanggang som uppladdning for Death Road.
Death Road: Man borjar pa 4700 meters hojd och cyklar sedan narmare 70 km nerfor till 1200 meters hojd. Detta sker pa en smal grusvag med stup pa hundratals meter vid kanten. Den kallas Death Road for att den for ett par ar sen utsags till varldens farligaste vag med dodsolyckor var och varannan vecka. Sa till slut byggde man en ny bilvag vilket passade bra eftersom det pga omnamningen blivit populart att cykla nerfor. Sa nu trafikeras vagen enbart av cyklister som vill passa pa att susa nerfor i 7 mil och samtidigt se nagra av de mest fantastiska vyer man kan tanka sig. Detta gick naturligtvis inte att motsta och jag ar sa glad att vi gjorde det for det var en av resans absolut basta dagar och en riktig hojdpunkt. Wow vilken dag vi hade!!!
Det borjade med att vi blev upphamtade pa hostelet vid 7.30-tiden. En timme i minibuss och sedan nadde vi startpunkten, 4700 m upp. ISKALLT, kan inte varit manga plusgrader. Fick frukost dar och sedan fick vi utrustning och cyklar. Sedan borjade det! Forsta biten var pa en fin asfaltsvag och det var verkligen ISKALLT. Vi var uppe bland molnen och jag fick samma kansla som nar man aker skidor i 20 minusgrader och vind - att fingrarna kommer frysa till is och ramla av. Men detta hande inte och efter kanske trekvarts cyklande hade den harda kylan forsvunnit, liksom det karga landskapet. Istallet borjade gronskan komma. Nar vi val nadde sjalva "Death Road" var landskapet gronare an de smalandska skogarna och solen borjade varma ordentligt. Det var dock svart att fokusera pa varken solen eller landskapet i borjan eftersom vagen och stupen kravde full uppmarksamhet pa vagen. Men tog man det lugnt var det inga problem, och det var verkligen fantastiskt att cykla. Helt obeskrivbart. Det stupade flera hundra meter pa sidan och man sag jag vet inte hur manga mil bort. Ibland korde man igenom vattenfall och vi var aven tvungna att trampa igenom floder. Hela tiden tog vi pauser och guiderna (tre stycken pa 15 personer, plus tva personer som korde de foljebilarna efter klungan) gick igenom svarigheter och saker och tanka pa. Valdigt sakerhetstankande och tiden bara flog fram. Helt plotsligt hade vi cyklat vara 7 mil och vi anlande till slutmalet dar det vantade lunch, kall ol och en swimming pool! Sedan foljde tre timmar i minibuss hemat till La Paz igen, livets tre timmar eftersom vi hade livets blandband i bilen. Tre timmars konstant allsang till Queen, Boyzone, Spice Girls, Savage Garden, Offspring osv. Riktigt bra stamning eftersom vi alla "overlevt Death Road" och darfor var det ju inte helt otippat att vi firade ordnetligt igarkvall!
Kom tillbaka till hostelet vid 21.30-tiden, bytte klader och drog pa lite mascara. Sen foljde en 80s kvall pa hostelets bar som var sa sjukt rolig. Gratis jelly-shots, maskerad, massa skona manniskor och sa smaningom utgang. Episkt.
Ikvall ska vi ata middag ute (vilket vi gor varje dag iosf, vi har inte lagat mat EN ENDA GANG sedan vi kom till Bolivia for en manad sen) och sedan far vi se. Det ar Pauls sista kvall i La Paz vilket ju innebar annu ett hejda imorgon. Trakigt, vi har haft mycket kul ihop senaste veckorna. Men det ar ju en av resandets baksidor, man maste saga hejda till en massa manniskor man egentligen garna skulle haft kontakt med. Synd men ofrankomligt. Min fina Mathilda har jag ju alltid kvar =)
Nu kommer det en riktig bildbomb!
Besos
Att ni inte mist livet har jag förstått, men att ni inte mist förståndet känner jag mig lite mer tveksam till. I och för sig skulle jag nog ha velat cykla samma väg, men man hoppas ju att ens barn är lite förståndigare än vad man är själv.
SvaraRaderaMåste erkänna att jag blev riktig orolig när du skrev att du skulle cykla en viss väg. Det var inte svårt att räkna ut vilken väg.
Lova att du nu har en mer återhållsam vistelse. Det lugnar ett fadershjärta.
Massor med kramar
Pappa