Rio de Janeiro

HELT SJUKT. Vi ar har!

Resan hit igar jag jattebra..nastan. Forutom att tjejen vid incheckningsdisken pa Arlanda surt meddelade att vi var tvungna att ha utresebiljett ut ur Brasilien for att ens fa komma in i landet. Paniken. Paniken, paniken, paniken. Men, vi fixade det, och X antal kronor fattigare kom vi pa vart kara plan. Sen var vi minuter, nej kanske SEKUNDER, fran att missa vart byte pa Heathrow tack vare oskarpt flygplatspersonal och omstandiga indier. Paniken. Men annars har det gatt bra! Forutom att vi rakade bryta av vart hotellkort i Stockholm det forsta vi gjorde (ett bevis pa hur stenhard Mathildas ryggsack ar) samt att jag rakade oppna en skakad vattenflaska och darmed sprutade ner typ hela var gate i Stockholm. Hehe. Naja. Men, igarkvall landade vi och nu sitter vi har, rodbranda och svettiga. NICE!

Rio har hittills visat sig enbart fran sin allra basta sida forutom under taxituren fran flygplatsen da vi paserade nagra riktiga kakstader. Dar ska man nog inte ga in om man inte ar absolut tvungen. Forutom det sa ar det valdigt rent och fint overallt. Efter Ghana hade jag nog omedvetet vantat mig nagot liknande, med sonderfallande bilar, kaos och fattigdom overallt. Men sa ar det inte alls har. Hela samhallet ar ju valdigt segregerat sa i de rika kvarteren ar det valdigt rikt och i de fattiga valdigt fattigt. Far se om vi kanske gar pa en favela tour, det vore ju intressant att se men samtidigt kanns det valdigt mycket `rika vasterlanningar kommer och glor som pa zoo´. Sa ar inte jattepepp.

Idag har vi promenerat langs hela Copacabana och bort langs den andra stora stranden Ipanema. Dar gick vi pa en marknad och dog av varme. 33 grader, enorm luftfuktighet och klarbla himmel. Underbart da att slanga sig i havet och svalka sig. Och underbart att gora det vid just Copacabana - det ar ju trots allt inte vilken strand som helst.

Brasilianarna uppfyller an sa lange de flesta fordomar - de alskar att sjalvsakert ga runt i badklader (garna sa sma som mojligt), de ar daliga pa engelska och de ser i allmanhet bra ut. Jag forsokte anvande min spanska till att snickra ihop en mening pa portugisiska till en kvinna pa stranden som borjade prata med mig men av hennes reaktion att doma lyckades jag inte jattebra. Hehe. Annars har vi agnat orimligt mycket tid bara till att titta pa folk idag... har nog fatt hela mitt livs portion av man i speedos nu tror jag. Och kvinnor i minimala stringbikinis...

Vart hostel ar nice! 5 min promenad fran Copacabana och en valfungerande flakt. Viktigt! Hade nastan glomt efter Ghana men sa fort vi landade igarkvall kom det tillbaka med full kraft. Hehe.

Vraje gang jag kommer at en dator ska jag blogga lite sa att ni (mamma!!) inte tvivlar pa att jag lever. Vi ar har, vi mar bra och vi ar PEPP! Haller tummarna att ni mar bra ni med. Kram!

Delad glädje = dubbel glädje!

Tycker allt att min reskompis Mathilda förtjänar en liten beskrivning.

Mathilda har jag känt ända sedan hon föddes, fem månader efter mig. Våra föräldrar har känt varandra i närmare 30 år nu och när Mathildas föddes var det mina päron som utsågs till Mathildas gudföräldrar. (På dopet blev jag sjuk och spydde ner min mammas fina klänning. Hoppsan). Inte nog med att vi nästan tillhörde samma familj (jag tyckte alltid att gränsen mellan föräldrar och gudföräldrar var väldigt tunn), vi bodde även i samma lägenhetsbyggnad. Mathildas familj på första våningen och min på tredje. Sjukt nice tyckte vi och lekte så mycket vi kunde. Vi var bästisar innan vi ens visste vad ordet betydde.

1997 flyttade min familj från lägenheten till ett hus på Torpa och lyckligt nog dröjde det bara ett år innan familjen Havert gjorde samma sak. Ända sedan dess har vi bott ett kvarter ifrån varandra och lekt och umgåtts en herrans massa timmar. Våra familjer firade alltid nyår ihop, vi åkte på semestrar tillsammans (Grekland, Spanien, Tylösand, Steninge, London), vi åkte skidor varje vinter (en vecka i Kläppen varje år i över 15 års tid), vi åkte på utflykter (Kolmården, High Chaparall, Liseberg m.m.) och till råga på allt köpte vi en häst tillsammans 2002. I nästan 8 års tid delade jag och Mathilda systerligt på honom och nu som 20-åringar är det helt sjukt hur våra barndomar flätats samman och påverkats av varandra.

Det känns helt logiskt att det nu är dags för oss två att endast med våra ryggsäckar till sällskap ge oss ut på det stora äventyret. Eftersom jag och Mathilda nästan är systrar vet jag vad jag har att vänta mig - hysteriska skrattattacker, mycket diskuterande, en hel del nostalgitrippar och, vid hunger och sömnbrist; låånga, svaaarta ögonkast. Haha.

Nu ska jag återgå till min kära packning. Pepppppen!

Snart!

Peppen! Så obeskrivlig!

Endast tre dagar kvar och det är nu ofrånkomligt att börja ta tag i packningen på riktigt. Ägnade dagens förmiddag åt att köpa packpåsar och hänglås samt växla lite pengar. Sedan tidigare har jag sorterat ut vad jag ska ta med mig. Nu gäller det bara att stuva ner allt i väskan på ett finurligt sätt och att inte glömma något livsviktigt. Sen är jag ready to go!

Mathilda har skaffat sig en reseblogg som jag tror kommer bli alldeles ljuvlig att följa. http://www.helahavertstormar.blogg.se/ heter den. Om ni tröttnar på mig eller helt enkelt bara vill läsa om vår resa från ett annat par ögons perspektiv :)

Pepp på er!

Mot nya äventyr

Det är idag den första dagen på 2011 och jag kan inte motstå att tjuvstarta min Sydamerika-blogg. För nu är det nära! Om 4 veckor lämnar vi Sverige bakom oss för ett äventyr som inte slutar förrän när sommaren närmar sig Sverige. Med andra ord har vi gott om tid att försöka hinna upptäcka, uppleva och utforska så mycket som möjligt av Sydamerika, denna enorma kontinent som alltid lockat och frestat mig att besöka.

Vad vi vet är att vi landar i Rio den 29 januari och att vi inleder med minst fem nätter där. Copacabana. Hostel är bokat och klart! Sen är det improvisation som gäller fram till den 26 april då vi ska ta på oss vandringskängorna och traska Inkaleden i Peru tillsammans med Sara och Olle. Däremellan vill vi hinna med Argentina, Chile och Bolivia men några mer detaljerade planer än så har vi inte. Den som lever får se, helt enkelt!

Det ska bli hemskt roligt (förmodligen bara hemskt) att upptäcka hur min spanska står sig. Gissar på inte så bra. Nåja. Learn by living.

Den här bloggen kommer bli min främsta kontakt med omvärlden så jag ska göra mitt bästa med att uppdatera er där hemma på vad som händer. I gengäld önskar (nästan kräver, faktiskt) jag uppdateringar och kommentarer från er, både här på bloggen och via mail. Har nämligen låga förhoppningar på möjlighet till telefonkontakt så då får man passa på med de medel som står till buds.

Jag är så glad att jag har möjlighet att göra den här resan. Och så glad att det blir med min bästis sedan barnsben, Mathilda. Håll i er, snart åker vi. And it will be FAB!