Delad glädje = dubbel glädje!

Tycker allt att min reskompis Mathilda förtjänar en liten beskrivning.

Mathilda har jag känt ända sedan hon föddes, fem månader efter mig. Våra föräldrar har känt varandra i närmare 30 år nu och när Mathildas föddes var det mina päron som utsågs till Mathildas gudföräldrar. (På dopet blev jag sjuk och spydde ner min mammas fina klänning. Hoppsan). Inte nog med att vi nästan tillhörde samma familj (jag tyckte alltid att gränsen mellan föräldrar och gudföräldrar var väldigt tunn), vi bodde även i samma lägenhetsbyggnad. Mathildas familj på första våningen och min på tredje. Sjukt nice tyckte vi och lekte så mycket vi kunde. Vi var bästisar innan vi ens visste vad ordet betydde.

1997 flyttade min familj från lägenheten till ett hus på Torpa och lyckligt nog dröjde det bara ett år innan familjen Havert gjorde samma sak. Ända sedan dess har vi bott ett kvarter ifrån varandra och lekt och umgåtts en herrans massa timmar. Våra familjer firade alltid nyår ihop, vi åkte på semestrar tillsammans (Grekland, Spanien, Tylösand, Steninge, London), vi åkte skidor varje vinter (en vecka i Kläppen varje år i över 15 års tid), vi åkte på utflykter (Kolmården, High Chaparall, Liseberg m.m.) och till råga på allt köpte vi en häst tillsammans 2002. I nästan 8 års tid delade jag och Mathilda systerligt på honom och nu som 20-åringar är det helt sjukt hur våra barndomar flätats samman och påverkats av varandra.

Det känns helt logiskt att det nu är dags för oss två att endast med våra ryggsäckar till sällskap ge oss ut på det stora äventyret. Eftersom jag och Mathilda nästan är systrar vet jag vad jag har att vänta mig - hysteriska skrattattacker, mycket diskuterande, en hel del nostalgitrippar och, vid hunger och sömnbrist; låånga, svaaarta ögonkast. Haha.

Nu ska jag återgå till min kära packning. Pepppppen!