Har märkt att jag har en tendens att försöka undvika avslut (sista sidan i Ghana-albumet är fortfarande tom i ett patetiskt försök från förra året att inte vilja slutföra det för då är det officiellt "över") och därför känns det nästan lite jobbigt att sätta mig ner nu för att göra just det - avsluta. Avsluta bloggen och därmed ta ett av stegen till att avsluta vår kära Sydamerika-vistelse. Det känns även riktigt udda eftersom jag fortfarande är en svettig backpacker med ömmande rygg, en Lonely Planet i högsta hugg och butch-outfit. Eller? För åtminstone så är det så jag känner mig.
Nu onsdag kväll och vi kom hem för ganska precis tre dagar sen. Känslan nu liksom då är förvirrad. Visst älskar jag att återse familj och vänner (och mjuk säng och lättmjölk och breda trottoarer och ej-fallfärdiga bilar och mina skor och gräsmattor och badkar och kranvatten och normala toaletter) men det är verkligen en chock att komma hem. En värld så separat från Sydamerika att det nästan känns som att det aldrig har hänt. Fast egentligen känns det nog som att det inte är det här som händer - hemkomsten är en lång dröm och snart vaknar vi upp i en trång sovsal någonstans söder om ekvatorn. Inser ju dock att så inte är fallet och det smärtar faktiskt lite. Känner mig långtifrån "klar" med varken backpackande eller Sydamerika. Samtidigt behöver man ju faktiskt inte alltid göra allt på en gång - Sydamerika står kvar och det gör min ryggsäck med. I sommar är Sverige helt klart stället att hänga på, och längre fram i framtiden finns det så omåttligt mycket att se och göra och uppleva att jag knappt vet var jag sa börja.
Eller jo...
Ska börja med att rensa mina bilder från resan. Knappt 3200 stycken. Ska nu ta i med hårdhandskarna för att rensa bort de onödiga. Det kommer nog ta ca 44 år. Ses till pensionen!
onsdag 18 maj 2011
fredag 13 maj 2011
Lima...
Ett snabbinlagg innan morgondagens tidiga avresa mot Sverige, mest for att tala om att vi lever och mar lika bra som vanligt. Och inte har vi stoppat varken droger eller kokablad i vaskorna sa forhoppningsvis kranglar inte Miami alltfor mycket imorgon nar vi ska igenom customs.
Har tillbringat de sista dagarna i Lima, Perus huvudstad. Backpackers vi mott under resans gang har nastan samtliga fnyst lite at Lima och menat att den staden kan man missa utan storre bekymmer. Vi forstar ingenting - Lima ar ju nice! Kom hit onsdagskvall efter en dramatisk resa fran Mancora. Forst exploderade minibussens passagerarfonster pa vag mot flygplatsen och mannen som satt dar blev latt uppskuren i armen. En helt sagolik tur att det inte gick varre. Sen var jag sa himla forkyld att under landningen med flyget blev trycket sa hogt att jag trodde hela huvudet skulle sprangas. En smarta endast jamforbar med att trampa i ett jordgetingbo eller fa kokande knack over hela handen...
Har i Lima har vi vandrat omkring i stora shoppinggallerior och forundrat oss over moderna klader, druckit chai pa Starbucks, gatt pa bio (Nowhere boy om John Lennon, bra!), spelat arkade-games, kollat marknader, gjort manikyr och allmant haft det gott. Dessutom lyckades jag idag vinna med 3-0 i set mot Paul i pingis, en sann triumf! Paul som vi forovrigt kramade hejda idag, efter att ha foljts at laange. Battre kille far man leta efter.
Nu ska vi ut och ata var sista middag. Vi ar packade och klara for avfard mot flygplatsen sent i natt - planet mot Miami lyfter 7.55 och sen vantar tva dagars hemresa. Hors pa sondag...i Sverige. (!!!)
KRAM!
Har tillbringat de sista dagarna i Lima, Perus huvudstad. Backpackers vi mott under resans gang har nastan samtliga fnyst lite at Lima och menat att den staden kan man missa utan storre bekymmer. Vi forstar ingenting - Lima ar ju nice! Kom hit onsdagskvall efter en dramatisk resa fran Mancora. Forst exploderade minibussens passagerarfonster pa vag mot flygplatsen och mannen som satt dar blev latt uppskuren i armen. En helt sagolik tur att det inte gick varre. Sen var jag sa himla forkyld att under landningen med flyget blev trycket sa hogt att jag trodde hela huvudet skulle sprangas. En smarta endast jamforbar med att trampa i ett jordgetingbo eller fa kokande knack over hela handen...
Har i Lima har vi vandrat omkring i stora shoppinggallerior och forundrat oss over moderna klader, druckit chai pa Starbucks, gatt pa bio (Nowhere boy om John Lennon, bra!), spelat arkade-games, kollat marknader, gjort manikyr och allmant haft det gott. Dessutom lyckades jag idag vinna med 3-0 i set mot Paul i pingis, en sann triumf! Paul som vi forovrigt kramade hejda idag, efter att ha foljts at laange. Battre kille far man leta efter.
Nu ska vi ut och ata var sista middag. Vi ar packade och klara for avfard mot flygplatsen sent i natt - planet mot Miami lyfter 7.55 och sen vantar tva dagars hemresa. Hors pa sondag...i Sverige. (!!!)
KRAM!
måndag 9 maj 2011
So many cocktails, so little time
Basta mamma efterlyste en uppdatering och da gar det ju inte att neka. Forst och framst: rumpan ar inte langre illrod. Det la sig ganska fort faktiskt. Bra lakekott!
Sitter med en jordgubbs-smoothie till frukost vid hostelets dator och forsoker formulera tankar till ord. Inte sa latt. Bara sovit nagra timmar efter en natt med forst alldeles for manga drinkar och sen en flaska rom under stjarnorna pa stranden. Vi sag soluppgangen. Kan inte tanka mig ett battre satt att spendera en sondagsnatt.
Paradiset ar verkligen paradiset. Har varit har en vecka nu och dor lite varje dag for att vi har det sa bra. Det ar verkligen den perfekta avslutningen pa resan. Sol, bad, mat, fest. Magiskt. Fast nu borjar folk lamna, sorgligt nog. Idag aker Sara & Olle mot Lima och vidare mot New York. Och Liam & Mike forsvinner med. Sa sista dagarna blir det bara jag, Mathilda, Patti, Dec och Paul kvar. Precis som det "borjade" i borjan av Bolivia i mars nagon gang. Episkt. Vanner for livet ar stora ord men visst kanns det som att det har ar manniskor man alltid vill halla kontakten med.Orkar inte skriva nagot vettigare just nu. Ska ga och somna under ett parasol pa stranden tankte jag. Sen vinka hejda till Sara och Olle efter over tre veckor tillsammans. Shit. Nagra snodda surfingbilder fran deras blogg kommer forresten har! (Och forresten, det var SARAS ide att flyga fran Lima till Mancora! Vilken tjej!)
Ta hand om er, och spara nagra vitsippor till var hemkomst. Gracias. Puss
Sitter med en jordgubbs-smoothie till frukost vid hostelets dator och forsoker formulera tankar till ord. Inte sa latt. Bara sovit nagra timmar efter en natt med forst alldeles for manga drinkar och sen en flaska rom under stjarnorna pa stranden. Vi sag soluppgangen. Kan inte tanka mig ett battre satt att spendera en sondagsnatt.
Paradiset ar verkligen paradiset. Har varit har en vecka nu och dor lite varje dag for att vi har det sa bra. Det ar verkligen den perfekta avslutningen pa resan. Sol, bad, mat, fest. Magiskt. Fast nu borjar folk lamna, sorgligt nog. Idag aker Sara & Olle mot Lima och vidare mot New York. Och Liam & Mike forsvinner med. Sa sista dagarna blir det bara jag, Mathilda, Patti, Dec och Paul kvar. Precis som det "borjade" i borjan av Bolivia i mars nagon gang. Episkt. Vanner for livet ar stora ord men visst kanns det som att det har ar manniskor man alltid vill halla kontakten med.Orkar inte skriva nagot vettigare just nu. Ska ga och somna under ett parasol pa stranden tankte jag. Sen vinka hejda till Sara och Olle efter over tre veckor tillsammans. Shit. Nagra snodda surfingbilder fran deras blogg kommer forresten har! (Och forresten, det var SARAS ide att flyga fran Lima till Mancora! Vilken tjej!)
Ta hand om er, och spara nagra vitsippor till var hemkomst. Gracias. Puss
torsdag 5 maj 2011
Surfarganget
Jag har absolut ingenting att klaga pa i hela varlden. Forutom en illrod flack pa rumpan. Annars ar allt perfekt!
Idag har vi tagit surflektion! Det var KUL! Men jobbigt. Respekt till surfare, det ar ingen sondagspromenad att paddla mot vagorna. Men iaf sa gick surfingen ovantat bra och vi susade fram pa vagorna som vi aldrig hade gjort annat! Nastan iaf. Haha. Kul! Men nu till rumpproblemet. Min vatdrakt visade sig namligen ha ett perfekt format hal, cirka 1 dm i diameter, vid rumpan. Jag blev utskrattad under stretchingen i borjan. Men jag var, som Mathilda uttryckte det: "En akta Bridget!" och vek inte ner mig for petitesser som en bar rumpa. Nu inser jag dock att jag kanske borde gjort det - eller i alla fall forhandlat fram en annan vatdrakt - for risken finns att det kommer bli svart att sitta kommande dagar. Solen ar stark sa har nara ekvatorn. Aaaajjjj.
Idag har vi aven solat. Och badat i havet. Och badat i poolen. Och druckit Caiprinhas i poolen. Och atit god mat for 15 kronor. Vi har aven hittat livets bar bara 2 minuter fran vart hostel: de serverar enorma hamburgare for nastan inga pengar alls och har Happy hour hela dygnet. 2 drinkar for 20 kronor. Det kallar jag Happy hour! Vi har utnyttjat den bada kvallarna hittills och oddsen ar nog inte sa hoga pa att vi atervander aven ikvall. Ar det Happy hour sa ar det!
Nu ar klockan kvart i sex har pa eftermiddagen och det borjar bli dags for dusch och siesta. Som ni nog forstar mar vi battre an bast och njuter av sista tiden i Sydamerika. Ett Sydamerika som vi sett otroligt manga ansikten av och som jag lart mig att alska. Vilken fantastisk kontinent det ar. Och vilka manader vi har haft har. Men an ar det inte slut, festen fortsatter en dryg vecka till!! (tack och lov)
Idag har vi tagit surflektion! Det var KUL! Men jobbigt. Respekt till surfare, det ar ingen sondagspromenad att paddla mot vagorna. Men iaf sa gick surfingen ovantat bra och vi susade fram pa vagorna som vi aldrig hade gjort annat! Nastan iaf. Haha. Kul! Men nu till rumpproblemet. Min vatdrakt visade sig namligen ha ett perfekt format hal, cirka 1 dm i diameter, vid rumpan. Jag blev utskrattad under stretchingen i borjan. Men jag var, som Mathilda uttryckte det: "En akta Bridget!" och vek inte ner mig for petitesser som en bar rumpa. Nu inser jag dock att jag kanske borde gjort det - eller i alla fall forhandlat fram en annan vatdrakt - for risken finns att det kommer bli svart att sitta kommande dagar. Solen ar stark sa har nara ekvatorn. Aaaajjjj.
Idag har vi aven solat. Och badat i havet. Och badat i poolen. Och druckit Caiprinhas i poolen. Och atit god mat for 15 kronor. Vi har aven hittat livets bar bara 2 minuter fran vart hostel: de serverar enorma hamburgare for nastan inga pengar alls och har Happy hour hela dygnet. 2 drinkar for 20 kronor. Det kallar jag Happy hour! Vi har utnyttjat den bada kvallarna hittills och oddsen ar nog inte sa hoga pa att vi atervander aven ikvall. Ar det Happy hour sa ar det!
Nu ar klockan kvart i sex har pa eftermiddagen och det borjar bli dags for dusch och siesta. Som ni nog forstar mar vi battre an bast och njuter av sista tiden i Sydamerika. Ett Sydamerika som vi sett otroligt manga ansikten av och som jag lart mig att alska. Vilken fantastisk kontinent det ar. Och vilka manader vi har haft har. Men an ar det inte slut, festen fortsatter en dryg vecka till!! (tack och lov)
tisdag 3 maj 2011
Paradiset
Vi ar tillbaka dar allt borjade. I den extrema varmen! Skillnaden ar att i januari stavades var varme Rio de Janeiro, nu i maj ar det Mancora som galler. Och nu ar vi pa slutet av resan. Galet, hur kan tiden ga sa fort?! Iallafall sa avslutar vi pa topp, minst sagt. Mancora ar namligen ett annat namn for Paradiset. Stranden ar helt otrolig och det ar surfarstallet nummer 1 i Peru. Faktiskt i hela Sydamerka, enligt ryktet. Jag ska definitivt testa. Vart hostel har swimming pool, poolbar (med massa happy hours!) och allt annat man behover i ett paradis. Nom nom!
Vi flyger till Lima den elfte och sen nagra dagar dar innan hemresa. Ja, flyger. For vi ar sa jakla bra pa att unna oss saker! Igar nar vi landade i Lima kom Olle pa att istallet for att hoppa pa en buss i 20 timmar kunde vi kolla sista minuten-flyg. En stund senare: voila! Flygbiljetter tur och retur for 900 sek = 2 timmars flyg istallet for 40 timmar i buss. Det var fyra riktigt nojda backpackers som checkade in pa hostelet igarkvall kan jag avsloja. Man blir mer och mer bekvam med tiden.
Vara planer har ar ratt vaga. Sola, bada, festa..chilaxa helt enkelt. Och rida lite pa stranden. Och surfa. Och aka till naturliga hot springs en bit utanfor Mancora. Och blanda massa Caipirinhas (vi kopte Cachaca i Cusco! Och Olle har typ 5 kg lime i vaskan!). Ha det javligt bra, helt enkelt. Ska forsoka slita mig fran stranden ibland for att blogga. Om jag misslyckas kan ni alltid lasa Mathildas blogg www.helahavertstormar.blogg.se eller Sara och Olles www.varldenharkommerjag.blogg.se istallet. Eller sa kan vi pratas vid oga mot oga (!) om tva (!!) veckor nar vi ar hemma (!!!).
Jag vill inte aka hem an. Allvarligt talat sa ar det alldeles for nice har for att Sverige ska locka. Idag at jag till och med glutenfritt brod pa en restaurang. (Fast mammas och pappas ar mycket godare, nar jag kommer hem ska jag ata brod hela natten lang). Sa nej, Sverge lockar inte sa mycket. Specielt inte nar jag hor att det snoar. Ar det sno den 15 maj stannar jag har. Da far ni komma hit istallet, bara sa att ni vet. For det ar bara er jag langtar efter. Och brodet, saklart.
Besos
Vi flyger till Lima den elfte och sen nagra dagar dar innan hemresa. Ja, flyger. For vi ar sa jakla bra pa att unna oss saker! Igar nar vi landade i Lima kom Olle pa att istallet for att hoppa pa en buss i 20 timmar kunde vi kolla sista minuten-flyg. En stund senare: voila! Flygbiljetter tur och retur for 900 sek = 2 timmars flyg istallet for 40 timmar i buss. Det var fyra riktigt nojda backpackers som checkade in pa hostelet igarkvall kan jag avsloja. Man blir mer och mer bekvam med tiden.
Vara planer har ar ratt vaga. Sola, bada, festa..chilaxa helt enkelt. Och rida lite pa stranden. Och surfa. Och aka till naturliga hot springs en bit utanfor Mancora. Och blanda massa Caipirinhas (vi kopte Cachaca i Cusco! Och Olle har typ 5 kg lime i vaskan!). Ha det javligt bra, helt enkelt. Ska forsoka slita mig fran stranden ibland for att blogga. Om jag misslyckas kan ni alltid lasa Mathildas blogg www.helahavertstormar.blogg.se eller Sara och Olles www.varldenharkommerjag.blogg.se istallet. Eller sa kan vi pratas vid oga mot oga (!) om tva (!!) veckor nar vi ar hemma (!!!).
Jag vill inte aka hem an. Allvarligt talat sa ar det alldeles for nice har for att Sverige ska locka. Idag at jag till och med glutenfritt brod pa en restaurang. (Fast mammas och pappas ar mycket godare, nar jag kommer hem ska jag ata brod hela natten lang). Sa nej, Sverge lockar inte sa mycket. Specielt inte nar jag hor att det snoar. Ar det sno den 15 maj stannar jag har. Da far ni komma hit istallet, bara sa att ni vet. For det ar bara er jag langtar efter. Och brodet, saklart.
Besos
söndag 1 maj 2011
Inkaleden!
Sondag eftermiddag i Cusco och vi har placerat oss pa ett trangt internetcafe for att dela med oss av den senaste veckans upplevelser som - arligt talat - varit helt javla otroliga. Vi bokade ju Inkaleden redan i december for att vara sakra pa att fa plats (det ar bara 200 turister per dag som kan vandra den) och det kanns valdigt skont att kunna konstatera att varenda liten forvantning uppfyllts med rage. For vi hade verkligen en fantastisk vandring. Det var dock jobbigare fyskiskt an jag trodde (sager bara Dead Womans Pass...) men lattare psykiskt. Timmarna bara flog fram. Nu kommer en sammanfattning (framforallt for mammas skull, orkar nan annan igenom allt blir jag imponerad).
Vi borjade traskandet i tisdags. Fort transporterades vi med buss nagra timmar och efter att vi inforskaffat regnponcho och vandringsstav borjade vi vandra vid elva-tiden. Vi var 14 vandrare, 4 guider och cirka 14 barare. (Bararna bar talt, mat, gas osv...helt otroligt vilka mangder de bar pa ryggen. Lite svart att se men samtidigt bra for eget perspektiv. Min ryggsack pa ryggen kandes inte ens med tanke pa vad man sag bararna bara pa. Maxvikt for dem ar 22 kilo! Man har hort om organisationer som later bararna bara betydligt mer, sova utomhus och inte fa nagon mat osv. Omanskligt helt enkelt. Men sa var det inte for vara tack och lov. Men anda helt hemskt att tanka pa vilka pafrestningar de utsattes for for var skull. Men sista kvallen hade vi en ceremoni for dem da de avtackades och fick massa dricks. Det kandes bra iallafall.)
Vi hade en fantastisk forsta dag. Det var "Inka flat" vilket betyder lite upp och lite ner. Men i allmanhet var det inget jobbigt utan bara harligt. Vi passerade nagra olika Inka-ruiner och dar vantade vi in gruppen och fick information fram. Kom fram till var taltplats runt halv fem och hade da fortfarande valdigt mycket energi i benen. Vilket var tur med tanke pa vad som vantade...
Dag 2 ar Dodens Dag pa Inkaleden. Uppfor uppfor uppfor uppfor uppfor. Och sen avslutande 1,5 timmen nerfor. Det gar inte ens att beskriva hur mycket uppfor det var. Vi besteg ett berg helt enkelt. Upp fran knappt 3000 meters hojd till 4200 meters hojd. Men det gick faktiskt bra. Vi tog det sakta men sakert (Mathildas mantra: "Ett trappsteg i taget! Ett trappsteg i taget") och tog paus varannan timme. Och till slut var vi uppe!!!! Kanslan da var fantastisk (nar man val kunde tanka igen efter anstrangningen). De 1,5 timmarna nerfor efterat var jobbiga men hanterbara (benen darrade dock ordentligt pa slutet) och strax fore 13, efter knappt 7 timmars vandrande, anlande vi fyra till campet!!!!!! Vilket ar en enorm jakla bedrift om jag var saga det sjalv. En av mina storsta bedrifter nagonsin. Forvantad tid att komma fram ar mellan tva och fyra och trots att det verkligen inte ar nagon tavling njot tavlingsmanniskan inom mig av att vi var forst in i campet. Ett tydligt bevis pa att man kommer langt med vilja, for vara 3 manader pa luffen har inte direkt innehallit nagon vidare traning. Daremot har vi ju anpassat oss till hojden vilket ju ar en stor fordel. Dessutom hade vi helt perfekt vandringsvader - molnigt med ett enda litet duggregn, annars uppehall. Helt perfekt.
Om dag 2 ar Dodens Dag sa ar dag 3 Livets Dag. Visst var det valdigt vackert under de tva forsta dagarna men denna dagen slog naturen alla rekord. De kalla vindarna uppe pa hojderna ersattes av lummig djungel och manga Inka-ruiner pa vagen. Det var dock en lang dag - vi lamnade campet ca 6.30 pa morgonen och kom till nasta camp site ungefar 10 timmar senare. Men tiden gick fort. Riktigt jobbigt pa slutet dock eftersom dagen avslutades med 2,5 timme nerfor. Vi tog oss ner med darrande ben och var aven denna dag forst till campet. Men da var man rejalt spak efter tre dagars vandrande.
Fjarde dagen gick vi upp 3.30 och da var vi nara slutmalet! Efter bara nagra timmar nadde vi Machu Picchu. Och kanslan...kanslan!!! Wow! Kanslan av att na slutmalet var helt otrolig och inte for en sekund tvivlade man pa att allt flasande i uppforsbackarna varit vart det.
Hur beskriver man Machu Picchu bast? Egentligen ar det nog omojligt for det ar en san plats som man maste besoka sjalv for att riktigt forsta storheten. En helig Inka-stad som placerats mitt bland bergen, med helt fantastiskt byggnadsstruktur och konstruktioner som imponerar oerhort. Vi fick en 2,5 timmes guidad tur med en av vara guider och sedan hade resten av dagen pa oss att se oss omkring pa egen hand. Kom tillbaka till Cusco vid 23-tiden pa kvallen efter fem timmars tag- och bussresa tillbaka.
Med Inkaleden i farskt minne kan jag konstatera att det blev en maktigare upplevelse an jag kunde forestalla mig. Inkafolket byggde leden for runt 600 ar sen och fortfarande kanner man deras narvaro. Det ar helt otroligt vad manniskan faktiskt ar kapabel till.
Vi fick valdigt bra mat under vandringen med rekordet sista kvallen da vi serverades en stor buffe. Dessutom var det bra talt och guider sa vi var valdigt nojda med val av tour operator. Dock var det riktigt svinkallt andra natten och vara tunna sovsackar hjalpte inte mycket mot kylan. Den natten blev det inte mycket somn. Kanske en bidragande orsak till att jag dagen efter lyckades svimma. Japp. Pinsamt nog. Under en paus dessutom. Forsta gangen i hela mitt liv och formodligen mest beroende pa att jag glomt dricka vatten. Tog fem minuter innan jag var fit for fight igen men tyvarr innebar detta att jag gav mina kara vanner en tacksam anledning att skamta om hur "jobbig vandringen var for vissa"...haha. Jattekul for dem. Annu mer bransle fick de nar jag snubblade pa sista (SISTA!!!!) trappsteget ut fran Machu Picchu och ramlade handlost. Haha herregud. Ibland slar man ju alla rekord.
Det var Inkaleden det, kort sammanfattat. Hehe.
Nu ar vi tillbaka i Cusco som sagt, boendes pa vart basta hostel nagonsin. Sa jakla nice. Aker ni hit, bo pa Pirawana!
Livet som backpacker ar lojligt bra faktiskt. Gardagen ar ett ganska bra exempel. Vi var alla utmattade efter vandringen sa sov ut ordentligt. Sedan lyxomelett till frukost i hostelbaren. Efter det vandrade jag Mathilda och Paul runt en stund i Cusco innan vi bestamde att det var lage for en glass. Alltsa: glass. Sedan gick vi direkt till en restaurang for lunch dar vi aven motte upp Sara och Olle. At varldens godaste lunch. Efter det mot narmaste skonhetssalong dar det for min del blev manikyr och 70 minuters helkroppsmassage (andra pa en vecka, det ar latt att skamma bort sig har). Nar vi var klara med skonhetsbestyren var det dags att ga hem for en liten siesta och Den Basta Duschen pa hela resan (ljuvligt varmt vatten, langt ifran en sjalvklarhet). Efter det till nasta restaurang for middag. Varldens godaste middag. Mmmmm. Mat <3. Sen borjade fiestan som inte slutade forran vid sju i morse. Galet rolig kvall!!! Men vi ar ett sa sjukt gott gang just nu. Det gar finfint att resa med Sara och Olle och dessutom ar vi ju aterigen forenade med Paul, Patti och Dec som vi reste med i Bolivia. Sa himla kul! Aven lite nytillskott i gruppen i form av engelsmannen Liam och Mike och ett annat irlandskt par. Fint som snus helt enkelt!
Har forsokt ladda upp bilder men det fungerar inte. Men utlovar manga inom en rimlig framtid!
Nu ska vi ga och ata. Stor kram!
Vi borjade traskandet i tisdags. Fort transporterades vi med buss nagra timmar och efter att vi inforskaffat regnponcho och vandringsstav borjade vi vandra vid elva-tiden. Vi var 14 vandrare, 4 guider och cirka 14 barare. (Bararna bar talt, mat, gas osv...helt otroligt vilka mangder de bar pa ryggen. Lite svart att se men samtidigt bra for eget perspektiv. Min ryggsack pa ryggen kandes inte ens med tanke pa vad man sag bararna bara pa. Maxvikt for dem ar 22 kilo! Man har hort om organisationer som later bararna bara betydligt mer, sova utomhus och inte fa nagon mat osv. Omanskligt helt enkelt. Men sa var det inte for vara tack och lov. Men anda helt hemskt att tanka pa vilka pafrestningar de utsattes for for var skull. Men sista kvallen hade vi en ceremoni for dem da de avtackades och fick massa dricks. Det kandes bra iallafall.)
Vi hade en fantastisk forsta dag. Det var "Inka flat" vilket betyder lite upp och lite ner. Men i allmanhet var det inget jobbigt utan bara harligt. Vi passerade nagra olika Inka-ruiner och dar vantade vi in gruppen och fick information fram. Kom fram till var taltplats runt halv fem och hade da fortfarande valdigt mycket energi i benen. Vilket var tur med tanke pa vad som vantade...
Dag 2 ar Dodens Dag pa Inkaleden. Uppfor uppfor uppfor uppfor uppfor. Och sen avslutande 1,5 timmen nerfor. Det gar inte ens att beskriva hur mycket uppfor det var. Vi besteg ett berg helt enkelt. Upp fran knappt 3000 meters hojd till 4200 meters hojd. Men det gick faktiskt bra. Vi tog det sakta men sakert (Mathildas mantra: "Ett trappsteg i taget! Ett trappsteg i taget") och tog paus varannan timme. Och till slut var vi uppe!!!! Kanslan da var fantastisk (nar man val kunde tanka igen efter anstrangningen). De 1,5 timmarna nerfor efterat var jobbiga men hanterbara (benen darrade dock ordentligt pa slutet) och strax fore 13, efter knappt 7 timmars vandrande, anlande vi fyra till campet!!!!!! Vilket ar en enorm jakla bedrift om jag var saga det sjalv. En av mina storsta bedrifter nagonsin. Forvantad tid att komma fram ar mellan tva och fyra och trots att det verkligen inte ar nagon tavling njot tavlingsmanniskan inom mig av att vi var forst in i campet. Ett tydligt bevis pa att man kommer langt med vilja, for vara 3 manader pa luffen har inte direkt innehallit nagon vidare traning. Daremot har vi ju anpassat oss till hojden vilket ju ar en stor fordel. Dessutom hade vi helt perfekt vandringsvader - molnigt med ett enda litet duggregn, annars uppehall. Helt perfekt.
Om dag 2 ar Dodens Dag sa ar dag 3 Livets Dag. Visst var det valdigt vackert under de tva forsta dagarna men denna dagen slog naturen alla rekord. De kalla vindarna uppe pa hojderna ersattes av lummig djungel och manga Inka-ruiner pa vagen. Det var dock en lang dag - vi lamnade campet ca 6.30 pa morgonen och kom till nasta camp site ungefar 10 timmar senare. Men tiden gick fort. Riktigt jobbigt pa slutet dock eftersom dagen avslutades med 2,5 timme nerfor. Vi tog oss ner med darrande ben och var aven denna dag forst till campet. Men da var man rejalt spak efter tre dagars vandrande.
Fjarde dagen gick vi upp 3.30 och da var vi nara slutmalet! Efter bara nagra timmar nadde vi Machu Picchu. Och kanslan...kanslan!!! Wow! Kanslan av att na slutmalet var helt otrolig och inte for en sekund tvivlade man pa att allt flasande i uppforsbackarna varit vart det.
Hur beskriver man Machu Picchu bast? Egentligen ar det nog omojligt for det ar en san plats som man maste besoka sjalv for att riktigt forsta storheten. En helig Inka-stad som placerats mitt bland bergen, med helt fantastiskt byggnadsstruktur och konstruktioner som imponerar oerhort. Vi fick en 2,5 timmes guidad tur med en av vara guider och sedan hade resten av dagen pa oss att se oss omkring pa egen hand. Kom tillbaka till Cusco vid 23-tiden pa kvallen efter fem timmars tag- och bussresa tillbaka.
Med Inkaleden i farskt minne kan jag konstatera att det blev en maktigare upplevelse an jag kunde forestalla mig. Inkafolket byggde leden for runt 600 ar sen och fortfarande kanner man deras narvaro. Det ar helt otroligt vad manniskan faktiskt ar kapabel till.
Vi fick valdigt bra mat under vandringen med rekordet sista kvallen da vi serverades en stor buffe. Dessutom var det bra talt och guider sa vi var valdigt nojda med val av tour operator. Dock var det riktigt svinkallt andra natten och vara tunna sovsackar hjalpte inte mycket mot kylan. Den natten blev det inte mycket somn. Kanske en bidragande orsak till att jag dagen efter lyckades svimma. Japp. Pinsamt nog. Under en paus dessutom. Forsta gangen i hela mitt liv och formodligen mest beroende pa att jag glomt dricka vatten. Tog fem minuter innan jag var fit for fight igen men tyvarr innebar detta att jag gav mina kara vanner en tacksam anledning att skamta om hur "jobbig vandringen var for vissa"...haha. Jattekul for dem. Annu mer bransle fick de nar jag snubblade pa sista (SISTA!!!!) trappsteget ut fran Machu Picchu och ramlade handlost. Haha herregud. Ibland slar man ju alla rekord.
Det var Inkaleden det, kort sammanfattat. Hehe.
Nu ar vi tillbaka i Cusco som sagt, boendes pa vart basta hostel nagonsin. Sa jakla nice. Aker ni hit, bo pa Pirawana!
Livet som backpacker ar lojligt bra faktiskt. Gardagen ar ett ganska bra exempel. Vi var alla utmattade efter vandringen sa sov ut ordentligt. Sedan lyxomelett till frukost i hostelbaren. Efter det vandrade jag Mathilda och Paul runt en stund i Cusco innan vi bestamde att det var lage for en glass. Alltsa: glass. Sedan gick vi direkt till en restaurang for lunch dar vi aven motte upp Sara och Olle. At varldens godaste lunch. Efter det mot narmaste skonhetssalong dar det for min del blev manikyr och 70 minuters helkroppsmassage (andra pa en vecka, det ar latt att skamma bort sig har). Nar vi var klara med skonhetsbestyren var det dags att ga hem for en liten siesta och Den Basta Duschen pa hela resan (ljuvligt varmt vatten, langt ifran en sjalvklarhet). Efter det till nasta restaurang for middag. Varldens godaste middag. Mmmmm. Mat <3. Sen borjade fiestan som inte slutade forran vid sju i morse. Galet rolig kvall!!! Men vi ar ett sa sjukt gott gang just nu. Det gar finfint att resa med Sara och Olle och dessutom ar vi ju aterigen forenade med Paul, Patti och Dec som vi reste med i Bolivia. Sa himla kul! Aven lite nytillskott i gruppen i form av engelsmannen Liam och Mike och ett annat irlandskt par. Fint som snus helt enkelt!
Har forsokt ladda upp bilder men det fungerar inte. Men utlovar manga inom en rimlig framtid!
Nu ska vi ga och ata. Stor kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)