Vandringen, ridningen, hostelet

Från ett paradis till ett annat

Hejdå kusten!

Hej inlandets gröna berg!

I lördags tog vi steget att lämna vår kära kust. Sista dygnet spenderades i Taganga, en liten by som en gång i tiden endast var en pittoresk och genuin fiskeby men nu inte är något annat än ett superexploaterat och ganska så oskönt ställe uppbyggt för drogliberala backpackers (ursäkta min attityd men recensionen blir inte bättre än så). För första gången i Colombia kände vi oss i första hand som turister istället för gäster. Testade utelivet och blev inte förvånade när vi blev erbjudna att köpa kokain på första bästa Happy hour-ställe. Nejtack och vidare till en nattklubb där vi inte heller blev charmade. 

Vår enda natt i Taganga följdes av 22 timmars bussande. Biljettförsäljerskan medddelade att vi skulle vara framme kl 08 morgonen därpå, och trots viss skepsis mot tidsangivelsen var vi ändå förvånade att inte anlända förrän vid 14.30. Drygt sex timmar senare. Nåja, vi har ingen brådska här, och de sista timmarna färdades vi i ett helt otroligt landskap med höga berg, djupa dalar, slingrande bergsvägar och grönt grönt grönt. Så vackert. Välkomna till Zona Cafetera - den del av Colombia där kaffet står i centrum.

Nu är vi i Salento, en liten by uppe i bergen med ett par tusen invånare. Husen är färgglada, gatorna branta och hovklappret från passerande hästar ofta återkommande. Ett otroligt härligt ställe och vi blir nog kvar här ytterligare två nätter, så fyra totalt. Njuter av det här stället som snabbt blivit en riktig favorit. Topp 3 i hela Sydamerika, absolut.

Igår var vi ute och vandrade i fantastiska landskap. Vandringen var totalt ca fem timmar och erbjöd rangliga broar, branta backar och vyer från himmelriket. Ska lägga upp bilder så får ni se med egna ögon, även om verkligheten tyvärr överträffar bilderna med råge. En perfekt dag, och äntligen fick vi svettas av ansträngning och inte bara av sol.

Idag längtade jag hela morgonen till kl 11 för då hade vi bokat ridning! Befinner oss i ett riktigt hästmecka med colombianska cowboys överallt. Spenderade tre MAGISKA timmar på hästryggen. Fick en riktig goding att rida på och njöt till fullo. Guiden höll sig bak i ledet och jag med "experiencia" fick äran att ta täten. Oslagbar utsikt i härlig terräng med ett par spetsade hästöron framför sig - då mår man. Måste även beundra Hanna som hjältemodigt styrde sin häst upp- och nerför branta backar, mellan koflockar och över floder. Som nybörjare får hon 10 av 10 poäng! Liksom hela upplevelsen. Vill igen, men imorgon är det kaffeplantage som gäller.

Nu: stela ben i hostelets hängmatta. Blir nog strax en dusch innan det är dags för siesta.

Böjer ödmjukt på nacken inför allt det fina vi får uppleva här och hoppas den svenska sommaren bjuder upp till dans hemma! Kram!

Bahia Concha

Stränder och lycka

Hej igen mina kära. Idag kommer en uppdatering från Taganga, en liten by i norra Colombia vid karibiska kusten. Geografiskt har vi alltså inte förflyttat oss särskilt långt. Vissa ställen är svåra att lämna och den region vi befinner oss i nu är ett sådant. Varmt väder, välkomnande människor och fantastiska upplevelser att hämta. Det finns dock även en minussida som utgörs framförallt av MYGGEN. Om prickiga ben vore inne hade jag och Hanna legat bra till för förstaplatsen på innelistan. Dessutom kan tilläggas att jag lyckas med konststycket att förvandla mig till någon slags polkagris. Rätt vit på framsidan, ILLRÖD på baksidan. Sa till Hanna tidigare idag "Gud vad mycket skönare det är att sola baksidan än att sola framsidan", och se där, det visade sig med besked. Faktor 30 står sig slätt när den colombianska solen bestämmer sig för att satsa.

Vi har spenderat de två senaste nätterna i ett ställe som heter Palomino. Invånarantalet passerar nog knappast 200 och det är först sista året som man insett ställets potential för turismen. Där finns nämligen en av Colombias bättre stränder. Än så länge i princip oexploaterat men om ett par år lär det vara ett etablerat backpackerstopp. Tre timmars minibuss från Santa Marta och en resa som visserligen var skakig och varm men också intressant och underhållande. Jag älskar att iaktta och interagera med lokalbefolkningen och här i Colombia finns verkligen möjligheter till båda.

En äldre man slår sig ner bredvid mig längst bak i den skrotiga minibussen. Han har två påsar med bröd i händerna till salu. I bussen finns en holländska som undrar vad det kostar.
- Cuanto vale?
- Dos mil
Jaha, 2000 (ca 7 kr) tänker holländskan, vill köpa och gör sig beredd att ta emot ett av de cirka 10 bröden i påsen. Mannen räcker henne hela påsen och hon tar förvirrat emot den. Todos? Alla? Si, si. De tittar förvirrat på varandra, skrattar lite tillsammans och jag vet inte om jag är den enda som tänker på vilket tydligt bevis det var på skillnaderna mellan Europa och Colombia. Summan hon var beredd att betala för ett bröd räckte till det tiodubbla.

Den äldre mannen visar sig vara ännu en av Colombias gentleman. Vi konverserar, han på extra tydlig spanska och jag hänger med någorlunda. Värmen i Colombia, kylan i Sverige. Ställen vi besökt här, eller ska besöka. Nationalparken med allt det vackra i närheten. Han är ivrig att hålla samtalet flytande, och hela tiden med ett leende.

En annan transport, denna gång i taxi. Chauffören pratar fort fort fort och vi gör vårt bästa. Colombias fotbollslandslag och deras kval till VM. Visste vi att Falcao är från Santa Marta? Inte?! Jodå, han har spelat med kusinbarnen (eller något i stil med det). Jag och Hanna förstår att det här är STORT.

Annars då? Jodå, vi har åkt motorcyklar på skumpiga skogsvägar på jakt efter en undanskymd strand i den stora nationalparken. Druckit Cuba Libres så det stått härliga till. Gått på yoga vid stranden i Palomino med havet som enda utsikt. Ätit mystiska soppor. Sett enorma mängder Colombianer samlas vid gatorna runt utställda TV-apparater för att heja fram sitt landslag. Badat i karibiska havet. Badat i vår hostelpool. Läst böcker så det stått härliga till. Druckit Caipirinhas i solnedgången. Träffat enorma mängder amerikaner och engelsmän men ännu endast ett svenskt par.

Ikväll tänkte vi gå ut och göra fredagsnatten osäker. Imorgon blir det buss då vi styr söderut, mot kaffeplantage och gröna berg och kandke en liten trek. Hörs då. Kram!

Livet

Liveuppdatering från min hängmatta. Klockan är snart midnatt men det är fortfarande så varmt att alla typer av kläder egentligen är överflödiga. Poolen ligger blank men skvalpar till när vinden hälsar på. Från poolbaren sorlar det - happy hour tog slut klockan åtta men nya drinkar blandas kontinuerligt ändå. Ur högtalarna strömmar reggae och spelarna vid biljardbordet gungar omedvetet med i knäna. Själv ligger jag i en grönrandig hängmatta uppspänd mellan två palmer och tänker på allt och ingenting. En myggas rörelse är värd att följas, ett darrande palmblad värt att studeras. Kan inte ens minnas sist jag var så öppen för varje nytt intryck.

Vi har lämnat vackra, sprudlande Cartagena bakom oss. Fem timmar i buss och sedan en ny stad under våra fötter - denna gång Santa Marta, med karibiska havet skvalpandes runt knuten och ett av Colombias största naturreservat i närheten. Vi checkade in på hostel "The Dreamer" och sällan har väl ett namn passat bättre. Dröm. Imorgon ska vi försöka lokalisera en pärla till strand och helst inte svettas ihjäl på kuppen. Här är det tropiska 35 grader och en luftfuktighet utan dess like som gäller. Något regn har vi ännu inte stött på även fast en avkylande regnskur varmt hade välkomnats.

Colombia har än så länge levererat allt vi kunnat drömma om. Vad som framförallt fastnat är de fantastiskt vänliga människorna. Inget mansgrisande mot ljusa svenskor utan bara vänliga, hjälpsamma, intresserade colombianer. Har på bara några dagar umgåtts mer med locals än vi kunnat hoppas. I lördags kväll fest på hostelet och sedan vandrade jag och Hanna ut i natten för att känna av den äkta colombianska viben. Ett stimmigt plaza var vårt mål, där unga som gamla samlats för att umgås, dansa, skratta, leva. Ett gäng colombianer i vår ålder blev kvällens häng och tillsammans lämnade vi plazan för en bar ett par kvarter bort. Spanska var språket för kvällen och de colombianska rytmerna strömmade från alla håll och kanter (men ödets ironi - stället vi landade på matade Avicii och Swedish House Mafia. Ack.)

Sammanfattning: Vi mår bäst.

Några bilder från hur vi och Cartagena sett ut:

Cartagena

På språng igen

Väcker en gammal kär vän till liv igen nu. Sydamerikabloggen ska fyllas på med ytterligare några inlägg. Tydligen finns det efterfrågan på bloggande även denna tur och då är inte jag den som är den.

Nu blir det en månads luffande uppdelat på Colombia och Cuba. Jag och Hanna gick med spänstiga steg och stolta backpackerryggar mot bussen i Lund igår eftermiddag. Sen följde en flygresa som vi enades om fick starka 8 av 10 poäng - smidiga mellanlandningar, bra sovattiraljer, gratis drinkar och en rimlig AC. Med mellanlandningar i Frankfurt, Dominikanska republiken och Panama kom vi upp i över ett dygns restimmar och därav LÄTTNADEN när vi kommit fram. Och väskorna med oss. Klang och jubelrop!

Så nu befinner vi oss i Cartagena, en gammal stad vid colombianska kusten. Här trängs färgglada hus, prunkande växtlighet, ivriga gatuförsäljare, gula taxibilar och miljoner lockande matställen. Jag och Hanna har storögt vandrat runt här i den gamla staden och känt hur backpackerlivet åter innesluter oss i sin famn. Åh, som vi har väntat.

Jag kan meddela att det är otroligt varmt, soligt och en luftfuktighet som slår det mesta. Trots allt en positiv överraskning eftersom väderprognoserna hemma visade på regn. FEL, kan vi konstatera med svettpärlor i pannan, på ryggen, mellan låren och överallt annars.

ÄLSKAR att vara tillbaka i Sydamerika! 

Hörs snart igen.

/Nyduschad Emma med en nyduschad Hanna bredvid sig